sitter här med tårar i ögonen.

Det går upp för mig mer och mer att This is it. Nu gäller det. Jag drar.

Allt det som har varit mitt liv, en del av det som gör mig till mig kommer jag helt plötsligt inte ha mer. Jag vet att det kan tyckas löjligt, att det är bara en stad man lämnar och att man alltid kan komma tillbaks men grejen är den att jag tror inte jag kommer göra det. Inte på det här sättet iaf. Inte än på många år.

jag har alltid velat det här och visst vill jag det fortfarande men samtidigt har jag så kluvna känslor. För även om jag får så mycket i form av nya vänner, erfarenheter, minnen, underbara stunder och allt allt det så kvarstår ändå faktum att jag lämnar alla mina underbara vänner här, min familj, tryggheten och det som är mitt hem.

Det känns så konstigt att veta att jag nu först försvinner i fem månader upp dit, sen troligen USA och sen så blir det ju att plugga. Hur mycket kommer inte ha förändrats när jag kommer tilbaks och efter att ha gjort allt det här kommer jag ens vilja komma tillbaks? dethade ju varit enklare om mamma varit kvar här eftersom man alltid kommer hem till familjen, men de gånger jag kommer vara ledig och sånt så kommer jag ju självklart att vilja åka till henne i Stockholm.

Men jag antar att det är såhär det är. Livet. Jag är rädd som fan för det som ska hända men samtidigt inser jag att det bara är att göra det. Det enda som är mer omöjligt än att göra det är att inte göra det. Det enda som gör mig mer rädd än att göra det är att leva med känslan att jag inte gjorde det jag drömde om för att jag var rädd. Så ja, det lämnar ju inget utrymme för några tvivel egentligen.

Men jag måste erkänna att jag har nära till tårarna när jag tänker på att jag måste lämna alla mina vänner, att de fortsätter med sina liv här utan mig och jag skapar mig ett nytt liv utan dem. Att alla planer för helgerna och allt vi gjort tillsammans.. ja det är inte jag med på längre. Alla samtal, alla skratt allt som gör dem till dem.

Det är aldrig någon som sagt att livet ska vara lätt. Det ska bara vara värt det. 



och ja.. det är väl inte förrän i efterhand man kan se om det var det.