Åh drömde om den där familjen inatt haha kändes skumt :P

Jag blir galen på min granne, hade de inte varit för att jag ändå ska flytta hade jag kännt mig tvungen att gå och slå ner han. Ja, idag vaknade jag av världens dunkmusik från hans lägenhet klockan sex på morgonen.. Och de kvittar om man använder öronproppar.. det dunkar igenom dem.


Men till dagens stora nyhet: Mamma flyttar till Stockholm.

ja.. de ringde idag och erbjöd henne jobbet hon vart på anställningsintervju på. En fast tjänst på ett helt nyrenoverat boende. Hon är skitglad!

fasen allt känns så upp och ner. Är jätteglad för hennes skull eftersom hon alltid velat detta men de känns som jag inte längre har någon fast hållpunkt. Om mamma försvinner härifrån vad har jag då för anledning att komma tillbaka sen? kompisarna javisst men frågan är om det räcker för att man ska bosätta sig här sen igen. Det kommer ju inte vara något "hemma". Och stockholm kommer jag ju heller aldrig kunna kalla "hemma".

Nu ska jag ju åka till Branäs på Söndag, troligen få en av de roligaste vintrarna någonsin och sen bär det av till USA direkt. Och sen då? vad kommer sen vara "hem" att återvända till. Jag kan inte se något annat än vetlanda framör mig men de kommer ju knappast finnas något som direkt drar efter en här heller.

Jag är jätteglad för att funderingarnas och tankarnas tid är förbi (så mycket förbi de kan vara för min del iaf) och att nu äntligen handlingarnas tid har kommit. Men visst fan är jag rädd för allt.

Men det är väl det som gör skillnaden va? rädd kan alla vara, det handlar bara om att inte låta sig slås ner av den utan fortsätta framåt.