Helt underbart förutsägbar film den där "the proposal" men de visste man väl kanske redan innan. Dock passar den bra ihop med min hjärna idag.

Tror jag börjar bli riktigt sjuk, är helt matt i kroppen och varenda rörelse är ansträngande. Sömnbrist vore också en trolig anledning.. måste börja sova mer och få lite ordning på mitt liv. Det är inte riktigt hållbart som det är nu, är knappt aldrig hemma och tar det lugnt.

Blir alltid så fundersam såhär på kvällarna.. det är väl egentligen det jobbigaste med att vara mig. Jag har så otroligt mycket tankar som far och flyger i hjärnan, det tillsammans med min förmåga att söka efter komplikationer.

Det känns så annorlunda med allting, har aldrig förr stått på en sån här punk i livet. Jag trivs så väldigt med mig själv och hur allting är i grunden, självklart kommer det stunder då allt känns tungt och man känner sig ensam och att allt är motgångar.. men, för första gången i mitt liv låter jag mig själv bara vara i nuet, vandra på en rak väg. Förr har jag alltid sökt mig till backar, kurvor ja allt som trasslar till.. som av nån konstig rädsla av att må bra enbart genom mig själv.

Det gör fortfarande ont ibland. Vissa saker sätter spår som aldrig försvinner men man lär sig leva med dem och tiden bleker det. Det är sant. Trots det kan minnen fortfarand svida och tankar och känslor skena iväg. Jag tror dock jag nu lärt mig att hantera det. Att dra tillbaks mig till nuet och bara vara. För vad som än hänt, vilka känslor man än haft och hur annorlunda man än kunde ha gjort spelar egentligen inget annat än vad som är runt omkring en just nu någon roll. Det är så dumt att slösa tiden man har precis nu för att man tänker på vad man kunde ändrat på, ändra på det som är nu istället. Eller ändra inte på det, gör det bara som du vill ha det. Tro att du klarar det. För det gör man.

Det är lustigt ändå, hur man från en dag till en annan kan känna helt olika. Ibland längtar jag iväg härifrån som bara den, vill inget hellre än att se och uppleva allt som finns. Men ibland, ibland känns det som det inte finns någon anledning. Lämna alla mina vänner, jag har omvärderat lite med det där. Förr har det alltid varit en pojkvän som stått närmast och som man tänkt att man kan resa och flytta med och som varit det jag fokuserat på men nu, nu när mina vänner har blivit det viktigaste i mitt liv och jag faktiskt insett att det finns många olika sorters sätt att älska så har det helt plötsligt blivit så att jag inte längre vet om jag vill lämna dem. Man  kan ju inte ta med alla, de har ju sina drömmar och tyvärr så är de flestas att stanna här.

Det är inte lätt att lämna allt, vänner och familj.. dom är på något sätt en stor del av ens identitet. Vem blir man utan, vad är allting värt om man inte delar det med folk som man älskar? Samtidigt vet jag att jag inte kommer bli lycklig om jag stannar här. Jag vet ju det och det tvingar mig att även när jag tvivlar stå fast vid mitt beslut.

Jag är livrädd för framtiden, jag har så mycket drömmar och det enda som skrämmer mig mer än att de inte ska infrias är att de faktiskt ska det. För om de gör det, om allt blir som jag drömmer om kommer jag inte vara samma människa. Lite känns det så med Branäs. Jag längtar hur mycket som helst. Ibland. Men samtidigt är jag rädd för det för jag är rädd för att det bara är det första steget. Sen ska man fortsätta iväg, medan alla andra stannar här och kommer iordning i sina liv.

Tänk om man aldrig kommer till ro? Jag vet att det är dumt att tänka så, att det som egentligen spelar någon roll är att man är lycklig, men hur vet man om valet man gör leder till lycka. Man har egentligen inte en aning och man kan förlora så mycket.

Man får nog inte tänka. Det är lite som att hoppa fallskärm. Bara släpp taget och hoppas att det går vägen. Står du kvar kommer hela livet handla om vad som skulle hänt om du vågat och du kommer hata dig själv för din feghet.

Men ändå. Det är inte lätt.



Ja vilket dravel :) men läs om ni orkar skit i det annars :)