Ibland vill jag bara att livet spolas fram
i x2000 fart över kullar och spår
för att komma så långt bort
från verkligheten
som möjligt

jag var alltid den tålmodiga
som aldrig klagade
trots att världen krockade
men kanske dog det där
när det inte längre bara handlade om att
överleva

man ska leva också

Ibland kan jag inte låta bli att önska
att jag kunde kastas tillbaka
till hösten 2007
jag kan inte låta bli att sakna
känslan av identitet
även om den var svart
piercingar och svordomar
för någonstans var det enklare då

det var enklare att gömma sig bakom
kategoriseringar och texter om livet
drömmar och visioner
än att stå upp och erkänna
att drömmen om den perfekta världen 
kanske bara var en dröm

(jag har alltid kallat mig vuxen
men nu kapitulerar jag under
rädslan att allt är
för svårt)

Och överallt pratas det om livet och
döden och jag vill bara kasta mig ner
på marken och skrika
att ingen vet någonting förrän de känt
andetagen i nacken
pressen inuti
och de isande påminnelserna om
att ibland kan det vara för sent

Jag var alltid ett tålmodigt barn, världen
men jag har tappat mina centimetrar
mellan alla vulkanutbrott och stormar
och insikten att ingenting är för
evigt.