Häromdagen skrev jag några ord om Den Stora Kärleken och jag ska försöka filosofera vidare på min tanke.

Jag tror på att man kan älska flera personer, absolut tror jag att när man bryter med en så kommer en annan och fyller den platsen och man älskar igen. Men! även om jag inte vill tänka såhär så tror jag faktiskt att det bara finns en Stor Kärlek. Den Stora Kärleken.

Man kanske bara får en chans, en enda chans att uppleva det största du någonsin kommer känna och sen är det upp till dig hur du gör med den chansen. Tar du den? Kämpar för det med alla medel som går att uppbåda och lever lycklig i hela ditt liv? Eller stannar du vid motgångarna, gör precis som du brukar och drar när det blir för jobbigt. För jobbigt blir det, vare sig det är en random kärlek eller Den Stora Kärleken.

Jag skräms av den här tanken, att man bara får en sådan chans en gång, ibland ingen alls. För isåfall har jag nog sumpat min. Jag har verkligen inga känslor över huvud taget för M. dag. Däremot har jag älskat honom på ett sådant sätt att det nästan gjorde ont i mig. En värld utan honom fanns inte då. När vi gjorde slut dog en del av mig, jag ville verkligen inte leva utan honom, jag kunde inte leva utan honom. Min värld vändes upp och ner och den har aldrig blivit sig lik sedan dess. Allt är annorlunda, jag är annorlunda.

Jag trivs verkligen med mitt liv idag, ibland är det skit att inte ha en pojkvän att mysa med men oftast uppskattar jag den nya självständigheten så mycket att de uppväger allt annat. Jag är starkare än någonsin och har hittat min målmedvetenhet och mig själv igen. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag sumpade det. Jag fick mycket annat men just kärleken sumpade jag.

jag kommer älska igen det vet jag, det gjorde ont när jag och C. bröt upp, och det är fortfarande jobbigt men jag tvekar inte en sekund på att jag kommer älska någon som jag älskade honom igen. Och det betyder inte att jag älskade honom väldigt lite, inte alls. Det var starka känslor men ändå känslor jag vet att jag kommer kunna känna för någon annan. Det jag kände för M. däremot. Jag tror ärligt talat att jag aldrig kommer känna så igen för någon. Jag tror att M. var min Stora Kärlek och att vi gav upp något som vi aldrig kommer få igen. Inte med någon och inte med varandra.

För det är det värsta, hur mycket jag än intalar mig själv att det inte funkade så måste jag tillsist erkänna för mig själv att vi hade kunnat få det att funka. Jag vet att vi hade kunnat det. Men jag orkade inte, jag var osäker och hade inget att jämföra med, jag visste inte hur jag skulle kämpa. Alltså tog vi den lättaste utvägen och förlorade något vissa letar hela livet efter och aldrig får uppleva. Det kastade vi bort.

Jag hoppas innerligt att jag har fel, antingen att han inte var min Stora Kärlek, att det kommer något ännu större eller att man visst kan träffa flera sådana.

Men jag tror inte det.

Jag tror att man bara får en enda chans.