Jag trodde aldrig jag skulle sitta såhär igen, skriva om en saknad som bultar. Jag trodde jag hade lärt mig allt om det där. Naivt. Det är konstigt det där, hur man alltid i efterhand kan se varenda litet fel man gjorde, se exakt vilka sprickor man hade kunnat undvika och värst av allt, man kan se precis hur det skulle blivit om man gjort annorlunda.

Självklart överlever jag, för trots att jag inte kan förtränga känslorna har jag om någon lärt mig att hantera dem. Att det var mitt val spelar ingen som helst roll, det bultar och skaver lika mycket för det.


Jag har haft allt. Jag har haft det där som människor kan leta ett helt liv för att hitta. Det där hade jag, jag hade det så mycket att jag till sist inte såg det. Ni vet,  om man tittar på samma sak under en väldigt lång tid ser man det till sist inte längre. Man tar kärleken för givet för man ser inte hur det skulle kunna vara på något annat sätt. Man tar den för givet så mycket och så hårt att den till sist packar sin väska och sticker. Och jag klandrar den inte, jag skulle gjort likadant om jag aldrig fick någon uppskattning.

Ibland tror jag att det bara finns en enda kärlek, ibland tror jag att det finns många. Han var min stora kärlek och jag vet att det var så. Det enda jag kan hoppas på nu är att det kan komma fler som jag kan känna likadant för. Det värsta är inte att det tog slut. Det värsta är att hur mycket jag än inbillar mig att det var så kört att de inte gick mer så vet jag någonstans djupt inom mig att det faktiskt hade gått. Hade vi försökt och hade vi öppnat våra ögon och kämpat hade det gått. Men jag måste leva med vetskapen att jag gav upp något som hade kunnat bli allt. Och sen gav jag upp det igen, för att jag tittade så hårt efter det som varit och det som jag var van vid så jag helt glömde bort att se det jag redan hade. Det som var mer värt än något. Så jag gjorde samma misstag en gång till.

Det finns ingen jag kan klandra lika mycket som mig själv, jag försöker att låta bli för det som har hänt det har hänt och inget jag gör idag kan ändra på det som hände igår men ibland hugger det av skuld. You don’t know what you got til you missing it a lot

Skrivet häromdagen när de kändes extra tungt..