Jag kvävs.

Jag vet att jag är löjlig, att jag inte har anledning att känna så här men jag gör det. Får panik och slår ifrån mig. Har umgåtts med S. nästan varje dag och ibörjan kändes de verkligen jättebra, han är så otroligt underbar men ändå..


Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får de där jobbet i Branäs. Vill bara iväg, skapa mig något nytt och börja med mitt liv. Är så trött på allt de här jobbiga som är här nu. Och jag kan inte låta bli att vara arg på mig, allt var så bra och så var jag tvungen att komplicera till allt.. Det är nog genetiskt.

Slå mig gärna hårt i huvudet men ibland så saknar jag lite.