Sitter på bussen till stockholm, fy sjuttsingen vad trist det är att åka buss egentligen.. sov iaf de första timmarna så nu är de bara två timmar kvar innan jag är framme. Det är jobbigt dock med långa bussresor, man får sån där kvalitetstänketid och just nu kan jag inte precis känna att det är något jag vill ha..

Bussen är verkligen knökad och bredvid mig sitter en tjej som lyssnar på sin iphone, jag kommer verkligen på mig själv med att tycka att det är obehagligt att ha en annan person så nära inpå mig som jag inte känner.. och när jag kollar mig runt syns det tydligt vilka som sitter bredvid någon de inte känner och vilka som gör det.. det är liksom som en osynlig mur mellan dem, folk lutar sig aningens åt olika håll och undviker i största möjliga mån att ens så mycket som snudda vid varandra.. det ser ganska komiskt ut när man faktiskt tänker på det och jag skulle gärna skratta åt det om det inte vore för det faktum att jag kommer på mig själv med att göra precis samma sak..

gud vad anonyma och kalla vi ska vara i sverige

det skulle egentligen vara så intressant att höra allas historier, vilka dom är var de kommer från och vad de har varit med om här i livet.. tänk vilken idé det hade varit, att alla får en mick i femton minuter och ska berätta sin livshistoria för alla andra i bussen, det skulle jag gilla! Tiden skulle ju klart gå mycket fortare om inte annat.. vore inte helt fel. Kul vore också att se allas miner om busschauffören sade att det var vad vi skulle göra resten av resan.

Känner mig lagom sliten, har varit så sjukt mycket den senaste tiden så det finns inte.. alla hejdå, packning, resan hem, hälsa på alla hemma, fixa med allt, packa igen, resor överallt, festande.. ska bli himla skönt att bara vara hos mamma nu imorgon och vila.. ska nog inte ens åka in till stan utan bara vara hemma och existera.

Åkte förresten precis förbi en bil som hade FUK som registreringsskykt.. det var kul.

kändes konstigt att vara i myresjö också, visst har det funnits gånger då jag har tvivlat på mina val men jag måste säga att jag aldrig tidigare varit så säker på att jag aldrig kommer kunna komma tillbaks och bo i vetlanda.. det är så otroligt lamt.. ingen drivkraft någonstans, inga drömmar, ingen kämparvilja utan bara den här tomheten, den totala avsaknaden av förändring och kanske mest av viljan att förändra. Jag menar inte att man inte ska vara nöjd med livet som det är.. men något måste det väl finnas att kämpa mot? Ibland känns det som att människorna där är så små.. inte fysiskt alltså men att tillvaron i denna trista formen är mer än tillräcklig för deras person.. Att det inte finns något mer än det där inom dem heller.

jag vet inte, kanske är det jag som är den konstiga som inte kan acceptera den vägen, eller kanske är jag den som är trångsynt som inte kan förstå att det finns olika former av livslust,.. och att tråkig är en tolkningsfråga.I vilket fall gör det mig deprimerad. 

Känns bara som en otrolig lättnad att komma iväg igen, är så förväntansfull så det finns inte.. har nog fortfarande lite svårt att fatta att det är så nära nu, men fortfarande ingen nervositiet.. bara en jäkla massa glädje över att livet är precis som jag vill ha det!

Saknaden efter branäs börjar också minska lite det är som att varje mil jag lägger mellan mig och anläggningen har en motsvarighet i hjärtat också..  men visst finns det några saker jag fortfarande saknar otroligt mycket. Och lär göra ett bra tag till känns det som.. konstigt det där, hur man tror att man har så mycket kontroll på sin omgivning och så visar det sig att man fortfarande inte lärt sig att värja sig mot allt utan att det kanske ändå finns några sprickor i den där muren jag varit så noga med att bygga upp.. suck suck! men kan inte säga att det inte var värt det, för det vsr det.


En hel roman blev det ju nu till och med, och ändå är det en och en halv timme kvar :( får väl försöka sova en stund till

PUSS