sitter på bussen äntligen trots mången motgång.

Kom iväg kvart i sju så ändå lagom tid och skulle åka och tanka när jag ser att jag inte har någon luft kvar i ett av hjulen, inga problemas tänkte jag och rattade lugnt över mot luftpåfyllningen för att där till min stora förskräckelse konstatera att den här mackapären inte liknar något jag förr använt mig av.. efter några halvhjärtade försök att fixa det på egen hand ger jag upp och ringer fem samtal i vilka alla ger mig olika anvisningar om hur jag ska gå till väga.

Men icke!

Med om möjligt ännu mindre luft (tror det pyste ut en del när jag satte munstycket mot ventilen) var det bara att be en bön till de högre makterna och börja köra mot karlstad. Det är ju synd att säga att det gick fint men däcket sprängdes ju inte i vilket fall.. så med ett däck som när helst kan punktera, en dörr som inte går att stänga och med en ytterst stressad förare hittar jag äntligen en mack efter några mil där iaf ett av problemen kan lösas. Dörren lagade för övrigt sig själv längst vägen den också.

Jag hade nästan förlikat mig med tanken på att jag skulle missa bussen när jag kom till Karlstad, den gick vid tio, klockan var kvart i och jag hade inte den blekaste om var busstationen låg. Men jag tror jag besitter någon hemlig talang gällande orienteringsförmåga för fem i tio svängde jag in på busstationen och hinner lagom till min första skymt av bussen konstatera att jag
1. Inte har några lösa pengar till biljettautomaten
2. Inte hittar någon parkeringsplats.

Så efter att nästan ha fått ett hysteriskt nervsammanbrott verkligen trycker jag in bilen på en halv parkeringsruta, ålar mig ut genom dörren och tokspringer in på pressbyrån för att växla till mig pengar av tjejen bakom kassan som tycktes anse att det behövdes en hel evighet att öppna kassan och ta ut pengar.

Efter en spurt som kunde ha belönats med ett OS-guld om det klockats tar jag sikte på bussen, och gör en tumme upp till busschauffören som står och väntar på mig och.. halkar och slår i bakhuvudet inför precis hela bussen. Det är en överdrift att säga att precis alla skrattade, det kan ha varit någon på sista sätet som missade det hela men det var en överhängande majoritet som hade svårdolda leenden på läpparna när jag till sist kom på bussen.


ja.. där har ni min dag i form av en roman. Men sitter man fyra och en halv timme på en buss ja då får man skriva en hel bok om man så önskar.