Fy bubblan vilken stressig dag det varit idag! allt har hänt och det är banne mig ett under att jag ens hunnit med att andas. Men ändå.. jag trivs ganska bra när det är såhär, man måste vara snabb, göra rätt, bestämma, stå på sig utan bara den och ha en lösning när det inte ens finns någon. Alla förväntar sig det av en, ibland förvånas jag dock, grupper på 60 pers med en medelålder på 40 som utan tveka lyssnar på varje ord som en 19åring säger och är fast övertygade om att denne kan och ska lösa alla problem som uppstår.

För man gör det verkligen, man löser allt! och oftast är det enda man har till hands en liten mobiltelefon som hjälp. Innan jag började, när jag precis fått reda på att jag fått jobbet var jag livrädd, och under mina veckor på Blue Acadamy ökades den här rädslan bara mer och mer. Jag hade hela tiden en panisk tanke om att jag aldrig skulle klara detta, att jag aldrig skulle klara av att räcka till, vara så stark och beslutsam som man måste och kunna ta det ansvar som man får.

Men man gör det. Så enkelt är det, man gör det för att man måste göra det och till slut är man ledare och problemlösare ända ut i fingerspetsarna. Självklart har jag helt underbara arbetskamrater och en chef som är den bästa som finns och alla hjälps vi åt, men även om vi i grunden är ett team så är 70 % av alla problem som uppstår mina att lösa och i de flesta fall är jag ganska själv.

När en gäst ringer mitt i natten och skriker för att hans/hennes barn ramlat och slått i huvudet och behöver åka till sjukhus - då är man själv. När man är fem mil från stan och tre personer fattas - då är man själv. Personer som frågar om ALLT, kräver, skrattar, hoppas, väntar, tycker, tänker.. och du ska stå där, veta ALLT, skratta tillbaka, svara, ge besked, fixa, lösa, finnas.

Så otroligt krävande. Och så otroligt underbart.

För även om det här jobbet är mer mentalt krävande (och även fysiskt ibland) än jag någonsin kunnat föreställa mig är det man får tillbaks så otroligt mycket mer. Värmen när en hel buss applåderar åt en riktigt bra utflykt, skratten som ekar i bussen när man skämtar med någon gäst, uppriktigheten i alla varma kommentarer, alla kramar, klappar på axeln och berömmande ord och glädjen när jag personligen gjort så att ännu en persons "holiday dreams coming true"  och allra mest känslan av att veta att:

Jag inte bara klarar precis allt, utan jag gör det även ruskigt bra.