Hemkommen från en ganska så bra show. Det är kul att se människor som verkligen leverar en känsla i det de gör.

Jag tog dock hem tidigt. Igen. Helt säkert uppfattad jag som en ganska trist person i party och utgångsmätaren men jag har verkligen ingen lust. Det handlar inte om trötthet, inte om tidiga morgonar på jobbet, inte någonting i den stilen utan helt enkelt: jag har ingen lust.

En vän sa häromdagen "jag kommer nog alltid vara en sån person som väljer en hemmakväll framför utgång" och jag insåg att ja, en sådan person kommer jag också alltid att vara. Inte det att jag inte har kul när jag väl går ut, oftast har jag det! På sicilien var jag ju ute vareviga kväll och hade verkligen hur otroligt kul som helst men jag tror nog att det var undantaget snarare än regeln. En period av galenskap, fruktansvärt rolig sådan visserligen men ändock, bara en period.

Är man så tråkig som person? om man inte kan tänka på annat än hur skönt det skulle vara att ta hem, dra av sig sminket, sätta på myskläder och krypa upp i soffan med en bra bok eller film när man är ute på sådant som "bör" vara kul?

nej, det vägrar jag tycka. Jag tror mer att det handlar om att jag verkligen vet vem jag är. När jag var inne i ett förhållande var jag verkligen typen som alltid valde min kille framför allt annat.. inte för att det är speciellt hälsosamt att ALLTID göra det, men på något vis tror jag att jag kommer vara den som är sådan i 90 fall av hundra. kanske inte väljer killen förresten, men väljer det där som kommer på köpet.. myskvällar varje dag i veckan, aldrig ha någon press på att man måste med, måste göra, måste, måste, måste.

Nope, ingen är mer nöjd än jag när jag får krypa ner i sängen med en bra film på datorskärmen.

Mitt liv är så händelserikt så min personliga sfär måste vara nedvarvning och bara existens. Det är för mig livskvalitet.

Ibland kan jag sakna ett förhållande. En omöjlighet med mitt liv nog vet jag det.. men ändå, ibland kommer tanken.