Det är nästan så man kan korka upp champagneflaskan för solen dök faktiskt upp och jag kunde ta mig en liten promenix :)

Efter en halvtimmes vandring slog två saker mig

1. jag var vilse.

2. Det svenska folket lider av en mer eller mindre mildare variant av paranoia.

På Sicilien blev det lite av en vana att hälsa på alla, det är lite så det funkar där nere, Buongiorno hit och Bonasera dit och man hasplade ut sig det och fick ett glatt svar tillbaks och vice versa precis hela tiden. Men här? Icke! Självfallet följer ju sådana vanor med en, jag har ju trots allt bott där i fem månader så nog hejar jag glatt till höger och vänster när jag råkar möta någon på en trottoar.

reaktionerna visar sig i två varianter.. Antingen får jag ett förvirrat halvhej, ja knappt ens det utan mest ett litet mummel och så en flackande blick men den vanligaste och mest förekommande reaktionen är ett totalt nollställt ansiktsutryck, en tom blick ut i tomma intet medan personen i fråga skyndar sig förbi för att ve och fasa, tänk om man skulle få ögonkontakt liksom.

Och efter någon timme så inser jag att jag faller tillbaka i gamla mönster.. det är nästan som att vi har en tävling jag och den jag möter, den av oss som kan se mest tom och likgiltig ut, den av oss som kan uppvisa mest ointresse för den andra. Sorgligt.

Och gällande min vilsevandring.. ja det tog ju två timmar extra men ni vet ju vad man brukar säga


Alla vägar leder hem :)