Hade ett långt samtal med mamma idag, och det fick mig verkligen att börja fundera.. så jag tänkte dela med mig lite av mina funderingar, mestadels för att jag tycker det rensar hjärnan lite att få skriva av sig. Det är dock varning för lång text så orkar ni inte följa mina tankebanor så rekomenderar jag att sluta läsa ungefär här :)

Hela vår diskussion började med en kommentar om att jag möjligtvis aldrig kommer vilja ha barn, jag är helt enkelt ingen barnmänniska. Detta upprörde min kära mor till den milda grad att hon var få sekunder från en hjärtinfarkt. I varje fall så utvecklades den där diskussionen till en något vettigare som handlade lite om kärlek och känslor.

Jag har haft två förhållanden i mitt tjugoåriga liv, en hel del dejtanden i olika former och längd också men två personer som jag verkligen utvecklat band till och som på olika sätt satt spår och nog bidragit till att jag är den jag är.

Mitt första förhållande inledde jag när jag var 15.. och det varade i 3 år. Nu när jag i efterhand ser tillbaks på det så får jag lite delade känslor. Just då tyckte jag absolut att jag var mogen för det men såhär i efterhand herregud vad ung jag var! Min lillebror är 15 och jag kan inte för mitt liv se han med något så seriöst. Jag var fruktansvärt kär och med enkla ord helt beroende av honom. I början var det fint och vi var nog båda väldigt lyckliga med varandra men allt eftersom tiden gick så blev det mer och mer uppenbart att vi var fel för varandra och att hela förhållandet var ganska destruktivt. Det är svårt att se när man är mitt i det hela och trots alla fel älskade jag otroligt mycket och man kan säga att det enda som var mer omöjligt än att stanna kvar var att göra slut och det enda som var mer omöjligt än att göra slut var att stanna kvar. Ja precis så kändes det.  

Men som med allt annat går det inte hur länge som helst, man kan inte tvinga fram något som inte finns och även om jag vet att vi båda älskade varandra så räckte inte det för att täcka in på alla andra plan som vi felade på. Vi bröt upp och tiden efter det var den svåraste jag gått igenom i hela mitt liv. Utan att gå närmare in på det var det lite som att lära sig att leva på nytt, fast inte på något positivt sätt. Inte just då. 

Mitt andra förhållande varade i ungefär ett år. Kanske inte direkt jämförbart med det första men jag var fruktansvärt kär och kastade mig huvudstupa in i något som egentligen inte kunde bli annat än fel med tanke på de känslor jag hade kvar och den otroligt korta tid som gått sedan det första avslutet. Vi passade mer som personer och möjligen att om det varit en annan tid och vi båda varit mer vuxna och färdiga så kanske det slutat annorlunda men troligen inte och egentligen är det inte ens relevant längre, det förhållandet tog slut av olika anlednigar, känslor svalnade kanske en nypa brist på respekt och för mycket distans men mest för att det låg alldels för tätt inpå det första. Man kan inte ge bort sitt hjärta till någon när någon annan har det.

Idag har jag varit singel i ett år. Hela min tonnårsperiod har jag varit en del av en tvåsamhet i en eller annan form och att en dag stå helt som singel var en annorlunda upplevelse. Först kastade jag mig in i dejtingvärden och träffade underbara människor, men så fort det blev seriöst fick jag något som kan liknas vid panik och backade, endast då jag visste att det inte kunde utvecklas kunde jag umgås på normala plan och inbilla mig att jag hade velat ha en fortsättning om det gått. 
 
Det fanns lyckliga stunder i mina förhållanden, annars hade de ju knappast hållt så länge men jag kan utan att tveka en sekund säga att jag aldrig varit så lycklig som jag är nu. Och det är inte på grund av att jag är singel men på grund av allt det andra jag tack vare att jag fick alla avslut kunnat göra. Jag har ett underbart jobb, ambitioner som jag vet jag kommer uppfylla, en självständighet som är otrolig och en frihet jag förr bara drömde om. Nog inser jag att det låter klyschigt och nog kommer det komma en dag när jag också blir trött på det här, när jag inget hellre vill än att hitta någon att dela mitt liv med och allt är trist och ensamt.

Men den dagen är inte idag. Och antagligen inte nästa år eller året efter det heller.

Mina gamla vänner frågar mig ibland hur jag står ut, de som har allt det där och som ser familjelivet och tvåsamheten som meningen med allt. De frågar mig varför jag inte stannar upp och hittar någon att dela all lycka med och jag klandrar dem inte för att de tänker så.. en gång i tiden tänkte jag likadant. För hur kunde man vara lycklig om man var ensam?

Men grejen är att man är inte ensam bara för att man är singel.

Man har sina vänner, sin familj.

Och jag vet att allt är olika och att alla inte har samma historia och val som jag hade men för mig blev det så att i den stund jag valde att vara bara med mig själv 


Så fick jag faktiskt hela världen.