Mamma fick en dille igår kväll att köpa utemöbler. Klockan nio mökar vi alltså in oss i bilen och ska köra till en adress mitt i centrala stockholm. Jag och mamma. Universums värsta lokalsinnen tillsammans.

Jag försökte diplomatiskt hjälpa mamma på traven till insikten om att vi eventuellt tog oss vatten över huvudet men icke, det var som att orden inte ville nå fram. Mamma viftade glatt med sin nyinköpta gps och trots att jag uttryckte en viss tveksamhet mot att lita på en oladdad och oinställt gps verkade detta inte bekomma henne.

Vad resulterade detta då i?

Jo, någonstans mitt bland alla hyreshus, ungdommar, röda ljus och övergångsställen inser vi att ja, vi vet inte vart vi är. Har inte den blekaste. Vi cirkulerar, ringer samtal och slår nävarna i ratten. I 3 timmar. Sen kom vi fram.

Vägen tillbaks nämner jag inte.


Men ja cred till mamma, imorse kunde vi äta frukost på balkongen!