Har æntligen kommit igång med letandet av bil. En stor grej det dær, det måste ju klaffa. Ni vet, kænslan av att verkligen ha hittat rætt. Bil nummer två ær næstan svårare att hitta æn bil nummer ett. I alla fall om bil nummer ett var "Bilen". Wictor. Det var kærlek det.

Man kan sæga att jag hade en speciell relation till Wictor, men sen var han ju också något verkligt speciellt. Jag kan nog rækna det som faktiskt fungerade på Wictor på en hand. Vaken broms, gas, dørrar eller mætare kommer med i den rækningen.

trots detta, vilken bil! 30 minus(!), 30 plus men han stællde alltid upp. Nær jag sitter dær på min 80-års dag kommer jag berætta historien om Wictors sista æventyr før barnbarnen och jag kommer ha tårar i øgonen. Branæs - Vetlanda. 50 mil. Fullknøkad. Ingen luft i dæcken. Och han høll ut. Ænda till uppfarten till lægenheten. Punktering.

Han høll ut hela vægen hem, hela vintern och jag vet inte hur många mil. Och først de sistra metrarna gav han upp. Vilken kæmpe. Vilken lojalitet.

Så ja, man kan ju sæga att bil nr 2 har en del att leva upp till. Men ja, gud vad jag længtar efter den frhet en bil ger. Har saknat det nåt fruktansvært.

saknad sak!