Borde verkligen städa. Det är verkligen kris. Meeeen, vad gör jag istället? inte ett dyft.

Hur jäkla svårt ska det vara med den dära självdisciplinen?! Hur ska jag få folk att göra som jag vill om jag själv inte ens kan göra som jag vill. vavava?! har jag lust att skrika åt det där andra jaget inom mig som så frenetiskt försöker kväsa alla eventuella ansatser till en rörelse som innefattar mer än rörande av fingrar över tangentbord och kliande i näsan.

okej, det sista var kanske mindre offentlig information egentligen.

Det stora problemet med städning är att det alltid börjar med en enorm mental ansträngning.. närmligen frågan; Vart ska jag börja? Redan i det första stadiet står man inför en stor mur och det suger liksom livskraften ur en att behöva lägga upp en strategi och se över röran för att kunna se det mest effektiva sättet att förvandla sin svinstia till en om inte underbar idyll så i allafall till något beboeligt.

Det är alltså där vi står nu, jag och min Cillit Bang. I vägskälet mellan att ta i med hårdhandskarna och köra genom lägenheten en gång för alla. Eller att skamfullt krypa ner i soffan med en filt över huvudet och stoppa i mig ett paket digestive medan jag i fosterställning övertygande mummlar om att det ju faktiskt har varit värre.