Eller ja, egentligen de sista dagarna i helhet. Energikrävande till max. 

Men idag tog väl priset. Nog är det väl ett mysterium att jag efter så mycket resande och så mycket flyttande och donande fortfarande kan ro hem första priset om det någonsin utlyses en tävling med temat "världens sämsta framförhållning"

Att det ska vara så fruktansvärt svårt att vara ute i god tid? Ringde posten i torsdags och fick besked om att paketet eventuellt kunde bli skickat tillbaks innan måndag. Hon rekomenderade oss att ringa ambassaden och be dem kontakta posten för en eventuell förlängning. Och helt faktiskt så ringde vi ambassaden. På lördagen. När det var stängt. 

Jaha ja tänkte vi, nåväl det går nog bra. 

Så idag kl. 11.00 ringer vi posten igen och får då veta att nej paketet finns inte utan det är sänt i retur. Vi ringer ambassaden och får veta att nej de har inte passen. Efter en ansenlig mängd telefonsamtal, en helsikes resa från örebro och en megaspurt genom halva stockholm stad för att hinna i tid når vi ambassaden innan stängning och möts av en något surmulen Kenyan. Samme som i telefon nekade till att ha våra pass. 

Efter en något staplande förklaring genom de tunga flåsningarna ger han oss en mycket skeptisk blick och klampar iväg för att leta lite till efter våra kära pass. 10 minuter och några avbitna naglar senare återkommer han med en inte direkt vänlig min och överräcker ett lite ihopknycklat kuvert med våra efterlängtade ägodelar. YEY! kan ju tilläggas att hans skeptism till vår existens på hans kontor inte direkt minskade när vi började sjunga, skratta, hoppa och high-fiva av glädje framför honom.

Man får väl vara glad för att det var en disk oss emellan, undrar om inte Kajsa hade slängt sig om halsen på honom i ren glädje annars. Hur detta mottagits är en fråga jag helst undviker att ha ett svar på. 

Hemma hos kära mamma och pappa. Fortfarande tusen ting att göra innan avresa imorgon. VAD ÄR DET MED MIG OCH LITE FRAMFÖRHÅLLNING?!?!?!

jag blir helt förundrad över den fullkomliga brist på denna egenskap hos mig själv. Nog för att det är bra att leva med tilltro till både sin och livets förmåga att lösa saker men kanske hade det kunnat underlätta min vardag om jag någonstans lärde mig att faktiskt planera ett uns mer. 

I min hjärna är följande tankar mer av en norm än ett undantag
- oj motorlampan på bilen lyser.. jaja den går ju bra. Det löser sig nog.
- oj jaha jag har bara 1000 kr att leva på i en månad.. jaja jag kan äta nudlar och dricka vatten de sista veckorna. Det löser sig nog. 
- oj, bilen startar inte överhuvudtaget utan startkablar.. jaja det finns alltid någon med startkablar längst med vägen till sverige. Det löser sig nog. 
- oj, jag har visst inte bokat biljett till resan hem från paris idag.. jaja det går ju att ringa någon och be dem checka biljetter på internet, nu vill jag ha en fika. Det löser sig nog.

ja.. vi kan ju konstatera att min blivande man nog behöver vara lite av ett kontrollfreak. Annars har vi ett problem.

Älskade Stockholm ♥