Pippiutstyrseln Kirrad! Ikväll blir det kalajs


Sitter och läser "hemmabloggar" d.v.s. folk som bloggar från ett liv i en stad i sverige, med fast jobb, lägenhet, eventuellt barn och hund. Längtar så väldigt mycket efter det där livet men samtidigt vet jag att det nog är en bit kvar innan jag kan placera mig själv där. Jag är inte dum, nog vet jag att mycket är glamourifierat och att det sällan är den vardagliga verkligheten som speglas men ändå sitter jag och suckar och lever mig in i det "normala" livet genom nätet.

För några månader sedan tänkte jag att det var dags för mig också, att jag skulle flytta hem och skaffa det där jag längtat efter men efter en del funderingar har jag varit tvungen att tänka om. Saken är den att jag vill ha det där livet där hemma med fast jobb eller plugg, lägenhet, vänner som stannar och familj som är nära. Men jag vill ha det just för att jag helt enkelt inte har det. Eller så tror jag i varje fall det är. Jag vågar helt enkelt inte flytta hem för man uppskattar sällan det man har, och vad gör jag när vardagen kommer ikapp och livet får rutiner. Kommer jag kunna hantera det eller kommer jag börja spinna runt och känna hur allt kväver mig?

Jag älskar vardagen men den skrämmer mig. Och det är så lätt att jaga efter glorifierade tankar, men saken är den att när drömmarna blir verklighet tappar de mycket av sin färg.

Innan jag fick det här jobbet var det här livet rena drömmen. Men saken är den att det inte är något paradis med 30 grader, palmer, sol, pooler, fester, hav om du har det varje dag. Då blir det en verklighet som vilken som helst.

Men nog längtar jag efter att ha min egen fasta punkt väldigt mycket.