Jag vaknade inatt av en dröm som lade sig sådär tätt inpå hjärtat. En glimt av dåtid. För även om det är en miljon ljusår iväg i tiden nu, och det som finns i presens är obefintligt så kan jag fortfarande komma ihåg

Hur det var att ligga med örat pressat mot hans bröstkorg, höra hjärtat rytmiskt slå och känna andetagen och ha hans hand på mitt hår sakta strykandes. Känslan av att veta att ingenting i världen kunde få mig att i den stunden byta plats för jag var med den människa som betydde allt för mig. Hur känslan av fullkomlig trygghet infann sig och den där vetskapen att det är rätt. Så fullkomligt rätt.


Ibland, ibland kan jag komma ihåg det. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns alls.