Gårdagskvällen var grym. Längesedan jag hade så skoj, länge sedan jag mådde så dålig dagen efter också i och för sig men det var det faktiskt värt. Grillning nyss också, älskar livet här.

Men nog om det vardagliga. Har tänkt att skriva ett tag nu om det här med framtiden och tankar om mål och fokus. Varning för långt inlägg!

Det finns nämligen en sak som gör mig riktigt rädd, och det är tanken på att någon gång sluta kämpa för mina drömmar. Det är tungt nämligen, att alltid behöva kämpa, hela tiden vara aktiv i allt och medveten om att det bara är upp till dig om allt ska fungera. Varje dag i varje val och beslut är det något avgörande för hur framtiden ser ut.

Det är inte så att jag är rädd för att välja fel, jag tror att om man väljer enligt magkänslan och hjärtat så blir det inte fel. Eller så blir det det, man blir en erfarenhet rikare och så hittar man tillbaks till sin väg. Nej min skräck ligger i att en dag inte välja alls. Att sluta kämpa och bara följa med livet. Inte så att man blir deprimerad och allt rasar samman, nej utan att man helt enkelt slutar se sina mål. Något annat kanske kommer emellan och man tappar bort det där som man förut kunde ge allt för att nå.

Vad som får mig att fundera på detta är att man snackar om att folk är modiga som följer sina drömmar och hyllar dem och visst det är hur bra som helst men helt ärligt så spelar ju det ingen roll om det ändå helt plötsligt försvinner en dag.

Man hör så otroligt ofta om folk som reste runt världen när de var yngre, de hade lovande karriärer eller kom in på avlägsna och svåra skolor. Men så hände något i livet, man träffade någon, man blev rädd, man fick ett "tryggare" erbjudande, ja vad som helst, och så klev man av den där vägen som man egentligen borde ha gått.

Och jag tror visst man kan vara lycklig på ett sätt. Men aldrig sådär lycklig som man är när man gör det man är ämnad för. När man kämpar ihjäl sig för det man brinner för och känner den obeskrivliga känslan som kommer när man har lyckats. När man själv gav allt och kom fram.

Just nu ser jag mina mål hur klart som helst, jag vet att jag kan klara det och jag är helt säker på att jag kommer att göra det bara jag håller kvar i tilltron till min förmåga. Bara jag fortsätter se vägen och aldrig en dag glömmer bort vem jag är och vad det är jag kämpar för. Men rädslan finns där att jag en dag ska tänka att mina mål är för höga, orealistiska och jag är bara en ensam människa som aldrig kommer nå dit. För börjar jag en dag tänka så, ja då är det kört. Då kommer jag verkligen aldrig komma dit. Då kommer jag sänka mina ambitioner, gömma mina drömmar och kuva mina tankar tills de skapar mål som är så små att jag utan problem kan nå dem. Mål som inte kommer vara mål.

För det är ju som Michelangelo en gång sa

"The Greatest danger
 for most of us
is not that our aim
 is to high
and we miss it
but that it is to low
and we reach it"