Okej, så himla illa är ju inte dagen egentligen. Det vände där någonstans runt 12 när jag bestämde mig för att det nog trots allt är ganska bra och att jag för fasen är den som bestämmer över mitt liv. Bestämmer jag mig för att jag inte har ångest och mår dåligt, ja då är det ju så det är! 

Sömn några timmar och så blir det partaj i hemsedal. Kanske inte direkt så att min kropp älskar mig för detta beslut men vet ni vad?! man lever bara en gång. 

Och jag är ju trots allt bara 21.