Blir lite nostalgisk, kastas tillbaks några år till en liknande morgon utanför min lägenget i Myresjö. Lilla Wictor helt fullpackad med mitt liv och en gråtande mamma, och en resa full av förväntning 50 mil uppåt för en första säsong som skidlärare. 

Så märkligt hur livet har förändrats, är jag ens samma människa som då? 6 månader tänkte jag vara borta, 6 månader och sedan komma tillbaks och ta tag i livet. 2 år senare är den där disiga novembermorgonen fortfarande det sista minnet jag har av Vetlanda och mitt gamla liv. Har inte ens hunnit med en visit. Och planerna på att åka tillbaks är sedan länge försvunna. 

Men nåväl, ingen tid för sentimentalitet. Är fruktansvärt lycklig över de vändningar livet har tagit och trots att det stundvis har funnits frågetecken kring val av liv och trots att jag egentligen tror att min medfödda rastlöshet egentligen bara har matats i takt med att flyttarna har blivit fler kan jag helt enkelt inte tänka mig ett annat liv än det jag haft och har. 

Men nu, Ingen vit Wictor utan en röd Hugo och en lite längre stäcka!