Inte ens en natt hann jag vara hemma förrän karusellen börjar snurra. Ett sms klockan halv fyra får mig att flyga upp till N. som har kollapsat igen och måste tas med ambulans till sjukhuset. Var så slut både mentalt och fysiskt att jag bara satt och skakade medans ambulanspersonalen tog hand om honom.

Nu är läget stabilt och han mår bättre, men fortfarande finns det så mycket under ytan som behöver upp och ut. Allt vi kan göra är att finnas där för honom och stötta honom mot rätt håll.

4 timmars sömn på över 50 timmar och en hel dags bilköring börjar sätta sina spår, är mer död än levande just nu och allt jag egentligen vill är att krypa upp i soffan med en stor filt och bara gråta ut lite av tröttheten och sedan sova mig igenom allt.

Istället jobb till halv tolv. Ikväll blir det tungt.