Visserligen fick jag åka hem från Hönefoss utan N. då han inte fick skrivas ut likväl. Men trots detta så var det trevligt att hälsa på honom och dessutom riktigt härligt att få köra en bit. Tänker på ett så bra sätt när jag kör bil, känner mig så fri och då blir automatiskt tankarna så mycket mer förankrade i den jag är och speglar oftast vad jag i grunden tycker. 

Svårt att förklara. 

Väl hemma tog jag mig en löptur/promenad (glömde knäskydd och fick kapitulera med springandet efter halva vägen). Den märkligaste sak skedde på vägen hem, stannade vid bron som finns den sista biten och stod och såg ut över floden nedanför, förutom bilkörning är löpning en sak som ger mig en sån härlig frid och känsla i kroppen och medan jag reflekterade över mitt liv så fick jag en sån stor lyckokänsla som nästan gav mig tårar i ögonen. Den senaste tiden har varit ganska tung emellanåt men nu är jag verkligen påväg tillbaks. Finns så mycket att vara glad och tacksam för om man bara öppnar ögonen och ser det. 

Och helt seriöst, medan jag tänkte dessa tankar och kände denna glädje så föll en snöflinga från himlen. Ni vet ju hur jag har tjatat om den där snön, sneglat upp mot himlen och muttrat mitt missnöje till högre makter. Och just i den sekund som jag faktiskt accepterade saker inom mig så kommer den. Okej nu låter jag som någon som borde gå på medicin kanske men det var ett märkligt ögonblick. 

Stod där länge, länge och bara log och försökte fånga flingorna i händerna. Hej Kina 3 år. 

Det jag egentligen vill ha sagt var att det har varit en väldigt bra dag och att jag i just detta ögonblick känner genuin lycka  ♥