Har haft en bra dag, lite utmaningar och kreativitet. Egentligen har jag en väldigt bra period över huvud taget just nu. 

Dragningen åt något större har dock gett sig tillkänna igen, små pockande puttar.. som när någon väcker en efter en lång, behövlig sömn. Man kan redan i sömnen känna dem, de där försiktiga försöken att väcka en. Någon som talar om att nu, nu snart är det dags att öppna ögonen och ta sig an världen. 

Välkomnar det och räds det. Räds det för att jag vet att om det står på sig finns inga alternativ, räds det för att jag vet att det kommer innebära en hel del ledsenhet. Välkomnar det för att det inte finns något annat som någonsin fått mig att känna mig mer levande. 

Min autopilot börjar hacka. Och jag börjar känna mig redo.