Så står jag alltså här igen.

Vid denna extrema svårighet, detta BERG att forcera.

Hela min mentala styrka koncentreras och jag nästan gråter av den ångest det framkallar att veta att jag måste, verkligen MÅSTE göra det. Finns ingen återvändo längre, har skjutit upp det åter och åter igen tills jag nu står i en återvändsgränd och det inte finns någon väg ut. Knappt in för den delen heller.

Jag talar naturligtvis om att städa min lägenhet.

Det är kris. Katastrof.

MEN. DET. MÅSTE. GÖRAS!

No mercy!

Känns lite som att jag håller på att planera min egen död.


Vi hörs på andra sidan.