Jag har sällan brytt mig om att verkligen knyta an till människor. Folk kommer och går. Sympatiska, roliga, härliga människor som jag tycker om. Men jag Bryr mig sällan. Till nu. Helt plötsligt finner jag mig själv omringad av människor som verkligen betyder något för mig. De känslor som förut endast givits till ytterst få hittar jag nu inom mig till en hel drös personer som tillsammans bildar den underbara familj vi är här. 

Att det här stället kunde göra så mycket. Känslomässigt har jag utvecklats ljusår från den jag var.

Djupa tankar. Är kanske lite djup ikväll.. finns så mycket att tänka på. Och någonstans tror jag ändå att jag egentligen inte behöver tänka på det alls. Jag har en sådan förmåga att komplicera till saker som inte borde vara komplicerade alls. Ibland är det bara som det är och det finns ingen man kan göra åt det förutom att rycka på axlarna, sucka och glömma det. 

need to step outside

get some air

and remind yourself of

who you are and

where you want to be"

Är glad för den där summeringen av förra året, varje gång jag är lite nere så ska jag klicka mig tillbaka till den och inse att trots att det är lätt att glömma det underbara som händer runt en hela tiden är jag en otroligt lycklig

människa som har så fruktansvärt mycket möjligheter, människor och passioner i mitt liv. 

Skidlektioner och lite kaffe. Sånt som kan göra vem som helst lycklig ♥

Jag är en sådan liten fegis ibland. Men vet ni vad? Det ska jag banne mig sluta vara. 

Is to lose your footing

momentarily

Not to dare

is to lose

oneself

Men det är bra, riktigt bra faktiskt! Har kommit in i en bättre period och trivs verkligen med saker. Bella och Marie har ju åkte visserkligen och det är väl kanske det sämsta det här året. Men det är ju bara några månader och så ser jag dem ju i Baliiii i sommar!! 

Skidlektion idag, lite nervös faktiskt. Märkligt det där, när jag jobbade med det var det vardagsmat och nervositet fanns inte med. Nu när det gått så lång tid sen är jag lite nipprig varje gång. Kan ju ha lite att göra med att min skidåkning är ca 40 gånger sämre än när jag var sämst i Branäs. Usch fy vad hemskt!

Sitter och kollar på "veckans brott", hur seg han än är måste man ju älska Leif GW Persson. Tänk vilken enorm intelligens den mannen har..

Ja ni ser, inget bloggbart i mitt liv riktigt. Bara massa ordbajs. 

Två ruggigt bra fester inom loppet av en vecka. Känns som att det kanske går mot bättre tider! 

Nåväl, tillbaks till jobb klockan halv nio imorgon. Behöver lite sömn för att fixa det.

Har ingen lust att jobba idag, känner mig sliten och trött. Ser säkert ganska mycket sådan ut också. Nåväl, det är ju knappats en giltig orsak till sjukskrivning tror jag. 

Åh. Ta mig tillbaka!

t

tick tock.

Var tvungen att åka till Meny och handla, annars har jag inte rört mig en halvmeter från sängen. Febrig och snorig och mår allmänt kräks. 

Detta känns konstigt att säga men.. jag längtar efter solen och lite värme.

Sjuk alltså. Blök. 

Nåväl, då får jag tid till lite läsning och vila. Ta hand om mig själv lite. 

Drömde så konstigt inatt, att jag skulle åka härifrån för gott och att jag i samband med den resan var tvungen att ta det avgörande och slutgiltiga beslutet om min framtid. Det fanns två val och jag var tvungen att välja den ena helt utan återvändo. 

Jag kunde också välja att bli här med känslor, gick hand i hand och kände att jag var kär. Valde jag att missa bussen skulle jag bli ett tag till med honom. Ville missa den. Vaknade och insåg att jag aldrig skulle låta mig själv missa den. Det hade varit fint med att gå hand i hand. Men jag skulle aldrig missa bussen.

Nu låter jag virrig. Är nog det lite.. feberyra. Lite som Raskolnikov kanske, liknelse bara för er som läst Brott och Straff.

Har förjäkla ont i ögonen också, har haft linserna alldeles för länge. Hemskt illa, nu skulle min optiker hytta förmanande med fingret och tvinga mig till glasögon en vecka. Har faktiskt det på mig, glasögon alltså, men det hjälper inte. Ont gör det i vilket fall.

Måste nog sova, klockan är kvart i nio. Kommer vakna mitt i natten med täppt huvud och näsa, varm och jäklig. Vrida mig och hata allt vad lakan heter. Jobbigt att känna känslan redan nu. Jobbigt att känna känslor över huvud taget ibland. Ni ser, natten hänger sig kvar. 

Godnatt. 

Men inom mig finns en känsla av lycka. 

Fick ett besked idag som jag väntat på länge, länge. Det är en bit kvar innan jag kan börja göra kullerbyttor av fullständig slädje, men det är ett första steg. Och det är ett uppvaknande. 

Jag tappar bort mig själv ofta. Tappar bort min väg och hittar nya stigar och snår, villar bort mig i drömmar och tankar och kan inte svälja insikten om att jag inte kan få hela världen. Men det är ganska okej, för det gör att jag känner mig levande. Det sliter och drar i mig och jag vill mer saken än vad som någonsin kunde vara möjligt att stoppa in i ett människoliv men min stora lycka ligger i att jag trots detta försöker. 

Ibland misslyckas jag. Men någonstans vet jag inte om det egentligen är särskilt mycket värre än de gånger jag lyckas. För i slutändan handlar det inte om att nå sina drömmar, när du är där har du nya. När allt annat är borta och man ser tillbaks på det, inser man att det egentligen bara handlar om att försöka. Att alltid våga, hur rädd man än är, hur lång tid det än tar och hur mycket tvekan det finns så tar man steget ut. 

Att aldrig underskatta sin förmåga. 

Och mod visas i olika skepnader, för ibland handlar det inte om att våga göra en konkret sak. Följa en väl utskiljd dröm. Ibland handlar det om att våga testa sig fram tills man hittar just det där som är den stora drömmen. Att inte sitta och vänta på att man helt plötsligt ska veta precis vad det är man vill, utan att våga testa och förlora för att till slut hitta rätt. 

Så ofta jag är rädd, inte för att ge mig ut i det okända utan för att det inte ska vara som jag trodde. Jag är helt ärligt livrädd emellanåt och jag backar. Stångar mina tankar till kaos för att jag så frenetiskt försöker hitta den där känslan av att att det är helt rätt innan jag väljer. För jag är så fasansfullt rädd för att när jag säger ja till något, så säger jag nej till något annat och tänk om det i slutändan var det jag valde bort som jag egentligen ville? 

Som tur är lär man av sina misstag. Jag har insett hur jag fungerar och förmår komma till insikt när jag finner mig själv handlingsförlamad av rädsla. 

Inatt är det insikt. Mycket tack vare dagens besked. För även om det inte går vägen, är det en början. 

Och en början börjar helt uteslutande med att 

Man vågar.