Jag är en person som när jag väl släppt in någon i mitt liv, verkligen ser den personen som en vän för om inte hela livet så i vart fall länge länge

Det gör mig ingenting att det går veckor innan jag hör ifrån personen för jag vet att han eller hon alltid finns där när jag behöver honom eller henne och likaså så finns jag alltid där när den behöver mig. Är ingen svårunderhållen vän med andra ord och har man bott på så många ställen som jag ju ändå gjort får man en annan inställning till vänskap och perspektiv på att det finns så otroligt många olika typer av relationer till andra människor.

MEN jag blir irriterad när jag gång på gång får stå tillbaka och "glömmas" bort för att något annat var viktigare. Kan verkligen bli trött när vissa vänner bara finns där när man mår dåligt, är deprimerad eller något jobbigt hänt. Som att när jag mår bra inte är viktig nog?

Gudarna ska veta att jag kan vara dålig på att komma ihåg saker och att många sms i ren glömska lämnas utan svar. Det finns ett och annat planerat skypesamtal som jag inte hunnit till så jag klagar verkligen sällan över sådant.

Men när det sker ja.. Nästan alltid från samma person, då tänker jag att det inte handlar om glömska längre. Utan bara om rent ointresse. Och jag inser att man ibland glider ifrån personer man aldrig trodde det skulle bli svårt med.

Och jag bryter sällan med folk som jag faktiskt börjat bry mig om. Men ibland kanske det inte är lönt att kämpa för viss vänskap.