Idag släppte det, jag erkände för första gången att jag saknar honom, jag saknar honom så fruktansvärt mycket ibland så jag vet inte om det ens fortfarande endast kan kallas saknad. Jag vaknar och det är som att någon sparkar mej det hårdaste de kan i magen. Jag har försökt förtränga det i tre månader, försökt att varje dag se något positivt och hela tiden tänka framåt men idag släppte det, det största steget var nog att jag erkände för mej själv. Samtidigt så kan jag ändå inte skilja på om det är honom idag som jag saknar, eller den han var när vårat förhållande var bra, för det var ju trots allt väldigt länge sedan det var det. just nu är jag alldeles för orkeslös för att våga tänka mer på det, det blir bara aldeles för jobbigt för att jag ska kunna hantera det. Han gör helt enkelt för ont i mej.

Vårt förhållande var nog dömt att misslyckas, för att citera en egen omarbetning av Konrad Abenauer:

Vi kanske levde under samma himmel du och jag

Men vi hade aldrig samma horisont