Livet är för kort för att man ska våga riskera allt
när man har alla odds emot sig
och jag vet inte var vi skulle landa
om fem år från nu
allt jag vet
är att det gör för ont att förlora
igen.

Du är förtvivlan utan gränser
framtid utan hopp
frustration och ilska

och ändå är du
den finaste jag vet.

Det vore så lätt att blunda
att skärma av det som är verklighet
men jag ser mig gärna som realist
och du och jag förlorade nog
för väldigt länge sedan

Det kallas olikhet
två viljor åt olika håll
och det finns lägen
då man måste inse att det är dags att
ge upp

Någon sa till mig en gång
att livet inte var lätt
att det inte är meningen att det ska vara lätt
det ska bara vara värt det



och förlåt men jag vet inte om det är det







träffade M. innan, Det var svårt.

Och så vänds livet upp och ner igen.. Var ute igår och blev väl ganska rund om fötterna, efter några sms frågade M. om jag ville träffas ett tag. När jag klev in i bilen gav han mej en lite för lång och lite för varm kram. Efter de satt vi och småpratade om allt möjligt, kändes precis som förr i världen men ändå 100 gånger bättre eftersom pirret också fanns där. Efter någon timme så gav han mej en kram och började gråta. Jag vet inte hur jag ska hantera sånna lägen, killar borde inte få gråta. jag ville också gråta men jag kunde inte, det ligger för mycket mellan oss. Han sa att han aldrig slutat älska mej men att han inte hade klarat av hur det var mellan oss, han hade stängt in sig i sig själv och försökt förtränga allt.

Det kändes underbart att höra allt men samtidigt blev jag så fruktansvärt rädd också, jag vet ju hur ont det gör om det blir fel igen. Han stod nog ändå på ganska exakt samma punkt som mej och just nu räcker det känner vi båda. Vi har pratat ut en del, båda vet hur mycket vi älskar och betyder för varandra och ingen av oss vet om det är lönt och värt att börja om med oss. Så vi bestämde att vi står kvar på den här punkten ett tag och verkligen känner efter sen får vi se vart livet tar en.

Vi ska i alla fall ta en fika imorgon och prata lite mer när jag är nykter den här gången. Just nu vet jag varken ut eller in, jag hoppas att det löser sig i alla fall.

Jag vet inte varför jag är ledsen egentligen, på något sätt så borde jag ha vant mej nu tycker man. Men jag sade till mej själv och alla andra att jag ville göra det här för att se, få bekräftat åt vilket håll det lutade.. och jag antar att jag har fått det nu. Det är jävligt hårt, jävligt jobbigt och det gör jävligt ont men nu får det vara nog! jag tänker inte kämpa för något som är meningslöst, tänker inte vara den av oss som hela tiden försöker, jag är trött på att bry mej om honom, trodde verkligen att vi kunde vara vänner, trodde i alla fall att vi kunde försöka men nu får det vara slut.. jag ger upp!

Och jag vet att det kommer att vara jobbigt ett tag, det kommer att göra ont och jag kommer att känna mej fruktansvärt ensam

men vet ni vad?

Jag vet att jag klarar det! jag vet att jag måste gå igenom det här och jag accepterar det! men jag vet också att om några månader kommer jag att må mycket bättre! jag kommer att vara mycket starkare och se tillbaka på den här tiden med endast ett litet sting av sorg i hjärtat.

Idag släppte det, jag erkände för första gången att jag saknar honom, jag saknar honom så fruktansvärt mycket ibland så jag vet inte om det ens fortfarande endast kan kallas saknad. Jag vaknar och det är som att någon sparkar mej det hårdaste de kan i magen. Jag har försökt förtränga det i tre månader, försökt att varje dag se något positivt och hela tiden tänka framåt men idag släppte det, det största steget var nog att jag erkände för mej själv. Samtidigt så kan jag ändå inte skilja på om det är honom idag som jag saknar, eller den han var när vårat förhållande var bra, för det var ju trots allt väldigt länge sedan det var det. just nu är jag alldeles för orkeslös för att våga tänka mer på det, det blir bara aldeles för jobbigt för att jag ska kunna hantera det. Han gör helt enkelt för ont i mej.

Vårt förhållande var nog dömt att misslyckas, för att citera en egen omarbetning av Konrad Abenauer:

Vi kanske levde under samma himmel du och jag

Men vi hade aldrig samma horisont

Vad hade man inte gjort för att få ha den här tjusiga pärlan i sin ägo?

Idag har det varit en tung dag, endast två lektioner men ändock var det traggligt att ta sig igenom den. Har man dessutom ambitioner som mina så är det dödens död att vara såhär seg. nu väntar i alla fall några timmar på gymet och sedan ut och övningsköra

Börjar ju närma sig det där me körkort nu .. ser fram emot det så fruktansvärt mycket men samtidigt har jag alltid sett det som en symbol för vuxenhet.. och jag måste erkänna att jag är lite rädd för att bli vuxen.

Blev galen i helgen då jag skulle välja outfit för utgående, hittade verkligen ingenting!! så nu har jag planerat in hela TVÅ resor till huvudstaden för att förnya min garderob :D vet ju dock inte var jag ska få alla pengar ifrån, men det löser sig nog..

Har inte fått något svar än från netto som jag sökte jobb på, visserligen var det bara en vecka sedan men ändå, behöver det ju verkligen.. vad svårt det ska vara att hitta ett extrajobb, speciellt när man bor i en sådan småstad som jag bor i.

Har ni någon gång känt att en annan människa inkräktar i erat huvud aldeles förbjudet mycket? just nu känns det verkligen lite jobbigt med M. Skickade några sms i helgen med honom men sedan var det lika dött igen, hur kan man efter 3 år bli sådana främlingar för varandra? när man har delat precis allt och stått varandra närmare än man borde kunna göra, hur är det då möjligt att se varandra över en folksamling och titta ner i marken gåendes därifrån istället för i alla fall lyfta handen till en hälsning. Det är tragiskt och även om vi var så eniga om beslutet gör det fruktansvärt ont. Jag antar att det är så att tiden läker alla sår, men samtidigt så kan tiden vara fruktansvärt långdragen..

nu ska jag baxa iväg med min träningsväska til gymet, ha det godis <3