Jag vet inte varför jag är ledsen egentligen, på något sätt så borde jag ha vant mej nu tycker man. Men jag sade till mej själv och alla andra att jag ville göra det här för att se, få bekräftat åt vilket håll det lutade.. och jag antar att jag har fått det nu. Det är jävligt hårt, jävligt jobbigt och det gör jävligt ont men nu får det vara nog! jag tänker inte kämpa för något som är meningslöst, tänker inte vara den av oss som hela tiden försöker, jag är trött på att bry mej om honom, trodde verkligen att vi kunde vara vänner, trodde i alla fall att vi kunde försöka men nu får det vara slut.. jag ger upp!

Och jag vet att det kommer att vara jobbigt ett tag, det kommer att göra ont och jag kommer att känna mej fruktansvärt ensam

men vet ni vad?

Jag vet att jag klarar det! jag vet att jag måste gå igenom det här och jag accepterar det! men jag vet också att om några månader kommer jag att må mycket bättre! jag kommer att vara mycket starkare och se tillbaka på den här tiden med endast ett litet sting av sorg i hjärtat.