Megakass har jag varit på att uppdatera de sista dagarna, jag vet! Har väl inte direkt någon konkret anledning mer än att fokus ligger på mycket annat just nu.

Kom hem från stallet för en liten stund sen, även idag gick det ruskigt bra och jag är glad.

Valde att promenera hem idag, tar en liten stund och det började det ploppa upp en hel del tankar av djup karaktär. Det börjar bli bra igen, Inte perfekt men bra liksom. Jag har varit nere i en svacka, inte riktigt vetat hur jag ska ta mig upp men äntligen hittat rätt trappsteg. Efter en tid utanför verkligheten känns det som livet sakta börjar ramla in över en igen, allt känns närmare.

Ibland undrar jag hur livet skulle vara om jag var annorlunda som person. Inte vara så flackande, inte vara en rastlös själ om man ska uttrycka sig lite mer poetiskt. Jag har nog accepterat det men fortfarande önskar jag att den där rastlösheten kunde tystas ibland. Det är den egenskap som är jobbigast att hantera hos mig själv, den där brinnande rastlösheten som tvingar mig att hela tiden vara på väg någonstans, vare sig det är mentalt eller fysiskt. Och ibland kan jag fråga mig själv vad det egentligen är jag letar efter, vad är det som gör att jag hela tiden söker nya starter och springer ifrån allting. Lyckan, självklart men i vilken form?

Det ironiska i det hela är att jag tror att det egentligen är trygghet jag så febrilt söker efter. Jag saknar det, att vara hemma med välbekanta gator och husnummer, vara en del i en gemenskap som består och se sommar, höst, vinter och vår bland samma hustak och leenden. Jag saknar det och längtar efter det men inte för en sekund kan jag lura mig själv till att tro att jag skulle kunna hantera det och faktiskt vara förmögen att andas i en sån verklighet.

Det här med att komma hem och ta tag i "verkligheten" har varit ett stort stress- och ångestmoln i bröstet. Ni vet att känna att livet tickar, livet går och sekunderna som var kommer ju faktiskt aldrig mer igen. Man måste göra något, något vettigt för mig, för livet, för framtiden. Och helt plötsligt kom det några ord som lossade på alla ångestsnaror. Har skrivit milslång mail med en av mina mest älskade och närmaste vänner och häromdagen satte hon ord på det där som jag någonstans var tvungen att höra:

"Vi är för unga för att studera Kina, människor som oss ska inte studera just nu för vi vet inte vad vi vill. Vi har fortfarande hela världen kvar att se. Vi måste acceptera att var sak har sin tid och att för oss så tar det tid att komma till nästa kapitel. De mest motiverade och glada människor här på universitetet jag vet är de som är äldre och som har varit iväg, de som har sett allt och vet vad de vill. Men i gengäld, när vi tagit oss till den punkten så kommer det att vara helt rätt. Men ett råd Kina, inte nu. Inte när du inte vet vad du vill"

De där orden studsade rakt in i hjärtat. Och desto mer för att vi är så otroligt lika som personer och hon började plugga för två år sedan vilket gör att hon står idag och inte vet vad hon egentligen gör.


Oh vilket monsterinlägg det blev! men behövde få skriva av mig. Nu ska jag sätta på en bra film och äta grekisk youghurt.


♥