Nu kommer det ett bamseinlägg här om livet innanför huden så om ni inte orkar läsa en roman så hoppa över :)

Mamma frågade hur det var idag, ni vet man svarar så ofta på sånna frågor utan att ens tänka, det är bra liksom. Vad ska det annars vara. Men idag gav jag mig tid, hur är det egentligen? och jag insåg att jo, det är bra. Det är faktiskt väldigt bra just nu.

Det har varit så mycket kaos inom mig, så mycket tankar om vad det är jag egentligen gör med mitt liv vad jag vill med framtiden och ja, helt enkelt Vad Är Det Jag Vill. Och nej, jag har fortfarande inte kommit på exakt vart jag ska börja kämpa men jag har nog gett mig själv lite tid att andas. Vetskapen om att jag i sommar ska till en plats jag verkligen älskar har gett mig en slags ro igen. Det känns meningsfullt att vara här och jag ser äntligen fram emot något igen! Det kanske är den viktigaste skillnaden, att jag faktiskt längtar efter något konkret.

Försökte ringa angående högskoleprovet idag men fick inget svar. Hoppas på att svenska skolan här på teneriffa har möjlighet att ordna så att jag kan skriva det här. Behöver ha med mig några sånna tror jag. Antagningspoängen för juridiklinjen är väl inte de lägsta. Å andra sidan motiverar det mig verkligen, det här med att kämpa! Att behöva kräva av mig själv att jag måste prestera mer och mer. Jag behöver nog det för att fungera som bäst, får fortsätta ett steg i taget sådär. Sluta vela så mycket tror jag. välj något, Kör! Sådär som jag var så bra på förr.

Men ja, det är bra! Det gäller att ha perspektiv ibland. Man glömmer det där man lyckats med, När jag var ynge var min stora dröm att resa i hela världen, att jobba med att flyga omkring och se precis allt som fanns att se. Och nu är jag där. Det gör mig glad att känna det självförverkligandet. Visst vet jag att man måste ha nya mål, nya drömmar att kämpa mot och jag håller på att finna ut vad det är, men man ska nog inte låta sig själv glömma nuet. Att ta det för givet, det där man kämpade för.


Men ja, imorgon är jag halvledig, på tisdag ska jag ha ridlektion, snart är det carneval, förhoppningsvis 3 veckor semester och sen är jag på luffen igen. Sådär med hela livet i en resväska och ingenstans att kalla hemma. Men ja, egentligen är det då som det är bäst. Trots mina klagomål och överdimensionerade tankar.

Lite sådär att det är i de där stunderna då allt jag har och är ryms i mina händer och i min kropp, när inget håller mig fast varken bakåt eller framåt utan jag är så fysiskt fri man kan vara.


Ja det är då jag känner mig som mest levande.