Hemkommen och uppkrupen i soffan, läste nyss ut en av de bästa böckerna jag läst på länge. Började läsa när jag hoppade på tåget i sthlm och framme i Gol hade jag läst ut den. 430 sidor, så bra var den!

En riktigt bra dag, på tåget hit träffade jag tre italienare som var ute och tågluffade. Trevligt med massa skratt åt min italienska och deras engelska, tiden gick fort.

Älskar att åka buss och tåg, stimulerande tankemiljö. Satt och funderade på livet, vad gör mig lycklig? insåg att jag under dessa dagar varit ganska lycklig, av att resa, vara på väg någonstans. Vara lite mitt emellan. Älskar att vara på en flygplats, spelar egentligen ingen roll vart man ska, det handlar om den där känslan av frihet. Att du är på väg och att du kan åka precis vart du vill. Inget är stillastående.

Kände det när jag hoppade av tåget här. Det var härligt att komma "hem" och ska bli jättekul att se alla. Men jag kan inte låta bli att känna det som att jag kvävs. Lite mer varje dag. Vet inte riktig t hur jag ska hantera det, har inte lärt mig att konfrontera sådana känslor än, arbeta mig igenom dem. Jag har ju alltid varit den som springer, så fort känslor blir jobbiga, situationer ansträngande och när den där snaran börjar gör det svårt att andas flyr jag. Nu kan jag inte, man måste bli vuxen någon gång och just nu måste jag tvinga mig själv att stanna här. Jag trivs ju, det är inte det.. jag får bara panik av att vara stilla.

Mycket tankar som snurrar ikväll, skulle egentligen bara behöva sova bort dem lite. Har lust att ruska om mig själv och trycka in lite realism i hjärnaktiviteten. Hade kanske behövt vara borta längre, få ännu mer distans. Jag ser saker som inte är möjliga.

Och ändå kan jag till min stora förtret inte låta bli att tänka att ibland, ibland kanske det är meningen att man måste kämpa.