Igår laste jag en del innan jag skulle sova och det jag laste fick mig att ligga lange och fundera.

Man kranglar till sa mycket i livet, man sætter grænser før vad man orkar och inte orkar, før vad man borde eller inte borde och man kænner hela tiden efter om man nått sin græns. En græns som egentligen inte ens ær i nærheten de gånger många ger upp.

Och egentligen ær allting så fruktansvært enkelt.

Så enkelt som att varje dag vakna, se sig i spegeln och sæga "Idag tænker jag vara och gøra det bæsta jag bara kan" och så gør man det.

Man gør det i varenda liten arbetsuppgift, i vartenda litet møte med någon annan och i varenda liten handling.


Før då går man i slutet av dagen och lægger sig med vetskapen om att man hela dagen gjort sitt allra bæsta. Och om man gør detta varje dag innebær det att man gjort sitt allra bæsta hela livet. Att man gjort något av hela sin potential och gett sitt yttersta. Och då helt pløtsligt spelar egentligen inget annat någon roll, eller hur?

Och om man ger sitt yttersta varenda dag i varenda sak, finns det då några grænser før vad man kan åstadkomma?


Så från och med idag, varje dag, varje minut och varje sekund:

Nothing less than my very best.