Imorgon åker jag äntligen.

Som jag längtat efter att få lägga några mil mellan mig och Gol.

Vi har en märklig relation jag och denna by, lite hatkärlek. Det finns så mycket jag älskar, och så många underbara minnen jag kommer ta med mig härifrån. Har aldrig haft en vardag med så mycket skratt som här. Men har nog heller aldrig haft en vardag med så mycket tvivel heller. 

Egentligen tror jag inte det någonsin fanns en risk att jag skulle fastna, men det fanns alldeles för mycket rädsla och tankar kring det. Måste våga lita på min förmåga och inte glömma att allt är möjligt med rätt vilja. 

Men nu lite packning så allt är färdigt inför imorgon, ska ju ta med halva lägenheten. Spännande att se vad mamma säger när jag invaderar deras hem med alla mina saker igen nu när hon äntligen lyckats få mig att kasta det mesta som legat där.